Särbos

Matte bloggar:

Missarna är särbos för närvarande. Det kanske är bra att Maja får vänja sig lite vid oss tvåbeningar och den nya miljön lite först innan det får bli dags att möta Kolfart igen.

Maja bor just nu inne på toaletten där hon har hittat tryggheten under handdukshyllan och under trappan till övervåningen. Hon äter, dricker och går på lådan. Vår toalett har två dörrar. En ingång från hallen och en bakdörr. Bakdörren håller vi öppen så Maja har tillgång till ytterligare tre rum.

Kolfart bor i resten av huset. Hans toalåda har flyttat upp en våning. Dörrarna till toaletten, matrummet och det vi kallar mormorsrummet orkar han inte öppna själv. Han blir lite fundersam när vi går in genom den ena dörren och kommer ut genom en annan. Han märker att det är något lurt och sitter och bevakar den dörr man gått in genom.

Hittills har Maja mest suttit och tryckt under handdukshyllan, men ikväll vågade hon sig fram och jag kunde kela med henne när hon låg i en fåtölj. Vi kisade mot varandra och blinkade några gånger och sen kunde jag komma med handen och gosa. Hon har så mjuk päls. Gosmisse!

Vi nästan busade lite med en vippa också och hon gnagde lite på skaftet. Hon är lite skärrad över alla nya ljud. När husse knarrade ner för trappan blev hon lite skrajsig och tog till flykten och gömde sig i tryggheten under trappan, bakom tvätthögarna. Vi bygger lite förtroende och tillit och bjuder på kel och gos och mumsig mat.

Från skyggis till tryggis

Att Kolfart blivit så trygg på så kort tid här hos oss kan ju bara bero på en sak. Han har bott hos och hanterats av människor förut. Hur gammal han är och hur länge han varit utan människor vet vi inte. Att han jagat möss och fågel hos oss hela vintern, sedan det blev snö, det vet vi. Redan förra vintern såg vi spår av någon katt som använde vår gård som toalett. Vi såg aldrig den men det kan ju varit Kolfart, redan då.
Vad som har hänt honom kommer vi aldrig att få veta. Grannarna har sett honom halta illa och de trodde då att han kanske blivit påkörd eller sparkad. När han kom in till oss hade han ett sår på svansen och stora pälstussar som satt runt såret. Tussarna lossnade efter några veckor inomhus och några spår av såret kan vi inte hitta. Han har inga problem att röra sig eller hoppa, men han är lite rädd om bakdelen och möjligen finns det en viss stelhet i rörelsen ibland. Kanske är det en skada som har växt ihop lite fel. 
I början låg han mest och tryckte under vevgrammofonen hela tiden. Vi kröp så nära vi kunde och pratade med honom, sträckte fram händerna och lockade och lirkade. Händer och fötter tyckte han var jättefarliga, och han kröp längs väggarna när vi rörde oss i huset. Längst in i mörkret under trappan blev hans gömsle en tid.
I mitten på januari började vi mata honom utomhus och den 25 februari kom han in. På lite drygt två månader har han sedan lärt sig att acceptera oss som matte och husse. Nu vet han vem som kommer med maten och goset. Vi kan lyfta upp honom och gosa i famnen. Han hoppar upp till oss i soffan och sängen och vi sover tillsammans. Vi får kamma och borsta pälsen och smörja hans skorviga trampdynor. Han accepterar att ha halsband. Älskar att bli kliad under frambenen och kurrar och spinner och busar precis så som katter ska göra.
Fortfarande är händer och fötter lite skrämmande ibland. Händer som kommer bakifrån och ovanifrån kan ibland vara skräckinjagande. Att sitta på huk och hålla en låg profil i närheten av Kolfart känns bäst. Bara fötter kan han nosa på och gosa med och mattes tofflor är doftmarkerade med kindbuffar, men dom frasar ibland och det skrämmer lite. Svarta strumpor kan vara skrämmande. Fötter med gympadojjor och andra hårda skor är farliga. Då kryper han längs väggarna och gömmer sig under stolar. Prassliga saker som jackor och kassar är ingen höjdare och inte heller pinglor och bollar som låter när dom rullar på golvet. Prasslet från matpåsen har han dock lärt sig känna igen. Då kommer han snabbt springande!
Nu känns han så pass trygg med oss att vi kan planera in ett besök hos veterinären inom kort. Lite träning i bilåkning skulle vi behöva göra innan vi tar den otäcka resan. Vem vet, kanske han inte har gjort annat än åkt bil i sitt tidigare liv....

En lugn natt

Det har varit en lugn natt för Kolfart. Vi har inte hört ett knyst från nedre våningen. Katten har inte rört maten och har inte heller besökt lådan. Tack och lov har den inte använt något annat kissobajsställe heller, vad vi kan se.
I morse skramlade det till i ett fönster i hallen. Kolfart hade tydligen försökt ta sig upp i fönstret men misslyckats på grund av att fönsternischen är för smal att sitta på. En prydnadssten i fönstret hade följt med tassen ner på golvet och en tom blomkruka nedanför fönstret hade tippat omkull.
Nu ligger Kolfart och trycker i ett hörn under en grammofonmöbel. Jag har haft ett långt samtal med katten och berättat om oss som bor i huset och talat om att det är helt okej att bo här. Jag stängde dörrarna till matrummet och gången mellan matrum och musikrum för att begränsa rörelseutrymmet lite. Tror det kan kännas lite otryggt med för stor yta och rundgång att hålla koll på.
Nyss var jag över till grannarna och berättade att katten är inomhus och dom jublade också och blev glada. Nu måste vi bygga upp trygghet och tillit.