söndag 8 maj 2011

Från skyggis till tryggis

Att Kolfart blivit så trygg på så kort tid här hos oss kan ju bara bero på en sak. Han har bott hos och hanterats av människor förut. Hur gammal han är och hur länge han varit utan människor vet vi inte. Att han jagat möss och fågel hos oss hela vintern, sedan det blev snö, det vet vi. Redan förra vintern såg vi spår av någon katt som använde vår gård som toalett. Vi såg aldrig den men det kan ju varit Kolfart, redan då.
Vad som har hänt honom kommer vi aldrig att få veta. Grannarna har sett honom halta illa och de trodde då att han kanske blivit påkörd eller sparkad. När han kom in till oss hade han ett sår på svansen och stora pälstussar som satt runt såret. Tussarna lossnade efter några veckor inomhus och några spår av såret kan vi inte hitta. Han har inga problem att röra sig eller hoppa, men han är lite rädd om bakdelen och möjligen finns det en viss stelhet i rörelsen ibland. Kanske är det en skada som har växt ihop lite fel. 
I början låg han mest och tryckte under vevgrammofonen hela tiden. Vi kröp så nära vi kunde och pratade med honom, sträckte fram händerna och lockade och lirkade. Händer och fötter tyckte han var jättefarliga, och han kröp längs väggarna när vi rörde oss i huset. Längst in i mörkret under trappan blev hans gömsle en tid.
I mitten på januari började vi mata honom utomhus och den 25 februari kom han in. På lite drygt två månader har han sedan lärt sig att acceptera oss som matte och husse. Nu vet han vem som kommer med maten och goset. Vi kan lyfta upp honom och gosa i famnen. Han hoppar upp till oss i soffan och sängen och vi sover tillsammans. Vi får kamma och borsta pälsen och smörja hans skorviga trampdynor. Han accepterar att ha halsband. Älskar att bli kliad under frambenen och kurrar och spinner och busar precis så som katter ska göra.
Fortfarande är händer och fötter lite skrämmande ibland. Händer som kommer bakifrån och ovanifrån kan ibland vara skräckinjagande. Att sitta på huk och hålla en låg profil i närheten av Kolfart känns bäst. Bara fötter kan han nosa på och gosa med och mattes tofflor är doftmarkerade med kindbuffar, men dom frasar ibland och det skrämmer lite. Svarta strumpor kan vara skrämmande. Fötter med gympadojjor och andra hårda skor är farliga. Då kryper han längs väggarna och gömmer sig under stolar. Prassliga saker som jackor och kassar är ingen höjdare och inte heller pinglor och bollar som låter när dom rullar på golvet. Prasslet från matpåsen har han dock lärt sig känna igen. Då kommer han snabbt springande!
Nu känns han så pass trygg med oss att vi kan planera in ett besök hos veterinären inom kort. Lite träning i bilåkning skulle vi behöva göra innan vi tar den otäcka resan. Vem vet, kanske han inte har gjort annat än åkt bil i sitt tidigare liv....

7 kommentarer:

  1. Vi tycker att det är fantastiskt. Ni, matte och husse är underbara, tänk vad fort det har gått oavsett om Kolfart haft ett hemma tidigare. Tänk vi blir "blöta i ögat" nästan varje gång vi tittar in till er, det är så stora framsteg. Så härligt med gos och bus. Nosbuff

    SvaraRadera
  2. Underbar läsning.
    Det är så roligt att läsa om Kolfarts framsteg.
    Husse blev lite nyfiken på det där med att smörja trampdynor, det var nytt för honom.
    Vad används för "smörja" då? :-)
    /Nosbuff från Max & Måns

    SvaraRadera
  3. Vilket helt fankattiskt jobb ni har gjort med Kolfart! Vi blir så rörda varje gång vi får läsa om hans framsteg, framsteg han dessutom gjort med en rasande fart. Som matte säger - Det är så underbart när man får vara med om när en katt äntligen börjar känna trygghet och tillit och har hittat "hem". Den känslan slår allt annat!
    *nosbuffar*

    SvaraRadera
  4. Det känns verkligen som om vi fått lära känna en alldeles speciell individ. Han är så snäll och vänlig och har aldrig fräst eller morrat eller fällt öronen och visat sig hotfull mot oss.
    Max och Måns: Vi fick tipset, här i bloggen, om att smörja med Försvarets hudsalva eller tassalva för hundar som är samma sak. På mitt apotek hittade jag Hudsalva, mjukgörande med sheasmör. Samma sak fast ullfettet är utbytt.

    SvaraRadera
  5. Fast vi har följt framstegen bit för bit häpnar vi fortfarande över dem! Hoppas att bilträningen går bra. Ett besök hos den där duktiga vettisen som ni hade kontakt med när magen var dålig kan kanske ge besked om bakpartiet, som han skyddar lite, men framför allt kan ju Kolfartkillen bli vaccinerad. Och om vi förstått rätt så är inte Kolfart kastrerad? Kurr och burr.

    SvaraRadera
  6. Findus, Isak och Rasmus: Ja, det känns bäst att åka till den duktiga vettisen när det är dags för det onämnbara och då blir det väl vaccinering och allmän hälsokontroll på samma gång.
    Kurr!

    SvaraRadera
  7. Åh så fint att läsa! :)

    Karin i Örebro

    SvaraRadera