Vi ska få nytt!

Tycker inte ni också att det är dags för matte och husse att köpa ett nytt klösträd till oss?
Jo jam, vi tänkte väl det.
Det här klösträdet har sett sina bästa dagar. Vi ärvde det här klösträdet efter Liza som bodde här förut. Och hon hade ju haft det där i nästan 18 år. Så det har varit med ett tag.
Den där plattan som ligger på golvet ska egentligen sitta högst upp, men det går inte att skruva fast den längre för den där skruven som sitter högst upp på stolpen vill inte bli skruvad längre än så där så den sticker upp lite farligt och plattan hänger liksom bara löst. Plattan i mitten har suttit ganska fast förut men numera snurrar den också runt när vi kommer med fart, och det gör vi ju.
Så, nu har vi jamat till matte och husse att vi vill ha ett nytt klösträd. Och vet ni vad? Idag har matte gjort en beställning. Mjaooo!! Vi är så nyfnikna!

Vårt ärvda klösträd.

Sippos bok

Det har kommit paket med posten idag.
Sippos andra bok har kommit till oss. Tjohoo!

Nu får matte ha högjamning för oss ur den. Fast först kanske hon måste jama ur den första boken så vi inte missar nå't viktigt. Vi har ju ärvt den första boken från Liza som bodde här före oss. Och den har varken jag eller Maja läst och matte kanske har glömt bort vad som står i den.

Så duktig!

Vilken katt han är Kolfart! Han är så duktig att ta medicinen så det är helt fankattiskt. Har aldrig varit med om något liknande i kattväg. Cortisonet (Prednisolon) är en tablett som vi pulveriserar och blandar med moussen. Den slinker ner hur bra som helst. Nom, nom, nom, slick och slurp.
Vetrimoxin är en pasta som ges i 3 ml doser. Pastan ligger förpackad i stora sprutor. Vi testade att blanda det med maten också men då gick det trögt. Bäst går det om jag plockar upp Kolfart i famnen och lägger honom som en bäbis. Husse öppnar munnen på honom och spruttar in dosen. Lite sprattel blir det just när husse kommer med sprutan, men han använder inga hårda klor. Det är mjuka tassar som sprattlar. När han har fått pastan i munnen gosar vi lite och sätter ner honom så han får svälja och tvätta sig om nosen.
Kolfarts föregångare, både Liza och Felicia, fick också antibiotika när dom var sjuka. Då var det en mindre kamp varje gång klegget skulle in i munnen. Sen flydde dom fältet så snart vi släppte taget. Kolfart stannar kvar och är lugn. Det är så skönt att slippa strida och hålla hårt. Lilla goa svarta lakritstroll.
I kväll knaprade han i sig ganska många torrisar innan dom hunnit bli riktigt genomblötta där dom låg i vatten på ett fat. Vågar vi hoppas att det börjar rätta till sig igen?