måndag 28 februari 2011

Kissobajs

Hela dagen igår låg Kolfart under trappan. Sent på kvällen tog katten äntligen mod till sig och flyttade sig in i musikrummet igen. Åt lite och placerade sig under vevgrammofonen. Jag låg på golvet intill och pratade med den om ditten och datten en lång stund.
Framåt nattkröken, när jag satt och surfade lite innan sänggåendet, hörde jag att det knakade till i trappan. Strax såg jag ett litet svart katthuvud sticka upp nedanför sista trappsteget. Kolfart såg inte mig på en gång, utan såg sig lite omkring och tänkte just ta ett steg till när blicken fastnade på mig. Hjälp! Brummel, sa det i trappan så försvann katten ner igen. Ett vågat försök, som jag hoppas den vågar sig på igen snart.
Inte en enda gång under hela helgen har katten kissat eller bajsat (vad vi kan se). Den kom in på fredag kväll och har ju ätit lite varje dag. Om den druckit vet vi inte riktigt, det är lite svårt att se om vattnet minskar i skålarna. Lådan har den inte varit och trampat i alls och jag har funderat just hur länge den skulle kunna hålla sig. Lite orolig för mattor och mjuka möbler har vi varit.
I morse hade det tyvärr hänt några olyckor på golvet i mormorsrummet. Bajskorvar låg under bordet. Där finns ingen matta så det var bara att plocka upp och torka rent. Uppkräkt torrfoder hittade vi under en stol. Samma sak där, bara att plocka upp och torka av. Värre var det med kisspölen som dessutom var väldigt stor. Den hade inte heller hamnat på någon matta, men däremot runt ett träben på en antik radiogrammofonmöbel. Träfoten har sugit i sig av det våta och spruckit lite.
Det kändes som en lättnad att katten äntligen hade gjort ifrån sig men det blev ju lite olyckligt där. Vi hade nog föredragit om Kolfart använt mattan i rummet istället. Den är ju ändå tvättbar.
Nåja, så är det nu. Morgonen blev lite bökigare än normalt eftersom vi fick plocka fram skurhink och trasa. Moppa och torka. Jag gjorde i ordning ytterligare en låda med sand och ställde inne i mormorsrummet. Vad vi dessutom borde ha gjort som vi inte gjorde var att lägga bajset och kisset i lådorna för att signalera att här gör man det. Vi vet ju ingenting om lille svarten. Kanske har den aldrig använt en låda och behöver pott-tränas. Nu hoppas jag att Kolfart ska fatta vinken och testa någon av lådorna ändå.
    

söndag 27 februari 2011

Avvaktande tystnad

Kolfart flyttade sig så småningom från grammofonhörnet till blåa soffan igen. Jag fick tillåtelse att sitta i fåtöljen nära soffan och vi konverserade lite med ögonen. Den öppna handen fick inte komma för nära, då kunde man snart se en liten skygg och orolig blick. Jag berättade saker för Kolfart och förklarade att h*n inte behöver vara orolig.
Maten stod orörd i stort sett hela dagen men framåt kvällen har katten ätit upp torrfodret och sedan hittat vägen in till toaletten. Från toalettrummet tar man sig in under trappen till övervåningen. Där har den hittat ett gömsle så långt in man kan komma. Där har den sedan legat hela natten och hela dagen hittills.
Jag har varit dit och pratat med den flera gånger, men problemet är att jag inte tar mig in så långt. Eftersom utrymmet är så trångt och det bara finns en utväg där så känner jag mig som en stor och skrämmande gigant när jag närmar mig katten och jag är rädd att den blir rädd för oss istället.
Den ligger nu under nedersta trappsteget och vi måste använda trappan. Trappan knarrar.
Jag behöver köra tvättmaskinen som står inne i toalettrummet, men den kommer ju att skrämma katten oerhört med sitt väsen, så jag väntar och hoppas att Kolfart snart tar sig ut därifrån.
Snart vill vi använda duschen också.

lördag 26 februari 2011

En lugn natt

Det har varit en lugn natt för Kolfart. Vi har inte hört ett knyst från nedre våningen. Katten har inte rört maten och har inte heller besökt lådan. Tack och lov har den inte använt något annat kissobajsställe heller, vad vi kan se.
I morse skramlade det till i ett fönster i hallen. Kolfart hade tydligen försökt ta sig upp i fönstret men misslyckats på grund av att fönsternischen är för smal att sitta på. En prydnadssten i fönstret hade följt med tassen ner på golvet och en tom blomkruka nedanför fönstret hade tippat omkull.
Nu ligger Kolfart och trycker i ett hörn under en grammofonmöbel. Jag har haft ett långt samtal med katten och berättat om oss som bor i huset och talat om att det är helt okej att bo här. Jag stängde dörrarna till matrummet och gången mellan matrum och musikrum för att begränsa rörelseutrymmet lite. Tror det kan kännas lite otryggt med för stor yta och rundgång att hålla koll på.
Nyss var jag över till grannarna och berättade att katten är inomhus och dom jublade också och blev glada. Nu måste vi bygga upp trygghet och tillit.

Inne! :)

Äntligen! Ikväll vågade Kolfart gå längre in i huset när den hade ätit sin matportion på hallmattan innanför dörren. Vinden tog tag i ytterdörren och tryckte sakta, sakta igen den och innan katten fattat vad som höll på att hända hade jag smugit mig fram och stängt till dörren. En kort panik inföll sig när katten upptäckte att den inte kunde ta sig ut och den kilade hastigt in i den mörklagda delen av huset. Vi höll oss tysta och stilla och jag satt länge på köksgolvet och väntade att katten skulle kika fram någonstans, men allt var tyst. Jag smög mig in i mörkret och in i musikrummet där jag antog att den skulle ligga och kura någonstans. Självklart ligger Kolfart i den blå soffan. Den blå soffan som vi tänkt oss som en kattfri zon. Alla våra katter har älskat att ligga i den blå soffan. Varför skulle Kolfart vara annorlunda? Jag lät katten ligga kvar där och gick tyst därifrån.
Nu har vi suttit på övre våningen och tittat på TV med låg volym hela kvällen och katten har fått vara i fred på den nedre våningen. Vi har ställt fram mat och vatten och en sandlåda till den och vi hoppas att den kommer att använda lådan när behovet kommer.
Nu får vi ta oss en funderare på hur vi ska gå vidare och få den att känna sig trygg med oss.

onsdag 23 februari 2011

Ett steg i taget

Dagens kattspaning gav lite resultat. Kolfart blev rädd i morse när jag fyllde på matskålen. Jag trodde han skulle komma tillbaka igen, men nej, inte den här gången.
Vid lunchtid. En hungrig Kolfart gick till grannen, men blev skrämd av något och sprang därifrån. Nytt försök, på väg tillbaka, skrämd igen av en fyrhjuling på vägen. Nytt försök, skrämd igen av en bil på vägen. Nytt försök, äntligen lugnt. Kolfart knaprade i sig matresterna som serverats på ett fat.
Jag väntade och spanade från fönstret. Jodå, Kolfart satte fart mot vår gård med sikte på matskålen på trappan. Jag skyndade mig ner och gläntade på dörren och ställde ytterligare en matskål innanför. Själv satte jag mig på golvet i köket.
Snart hörde jag knaprandet på torrisarna. När skålen blev tom såg jag en svart nos i dörrspringan. 'Hej, bubben', nästan viskade jag. Kolfart vädrade i luften och kände doften av blötmaten som låg i den andra skålen. Snart mumsade katten i sig den också. Inne i hallen, på dörrmattan.
När maten var slut vände den sig om tittade på mig och jag frågade om den ville komma och hälsa. Lite osäker, men nyfiken, nosade den sig lite omkring i hallen och tänkte ta steget in i köket, men hejdade sig när den såg träkatten. Inte rädd, bara avvaktande. Den tittade på mig och slickade sig om munnen, som för att tacka för maten. Så slank den ut igen genom dörren.
Vi tar det ett steg i taget.

måndag 21 februari 2011

Stray Cat

Oh, what unhappy twist of fate
Has brought you homeless to my gate?
The gate where once another stood
To beg for shelter, warmth, and food
For from that day I ceased to be
The master of my destiny.

While he, with purr and velvet paw
Became within my house the law.
He scratched the furniture and shed
And claimed the middle of my bed.

He ruled in arrogance and pride
And broke my heart the day he died.
So if you really think, oh Cat,
I'd willingly relive all that
Because you come forlorn and thin
Well...don't just stand there...
Come on in!
- Francis Witham

onsdag 16 februari 2011

Över tröskeln :)

Ikväll tog missen stegen över tröskeln och in i hallen, nosade runt lite i hallen och smög sedan in i rummet innanför. Där vände den om och skyndade ut genom ytterdörren igen. Jag tittade ut genom köksfönstret och vi fick ögonkontakt igen. En gång till vågade den sig fram mot ytterdörren, kikade in i hallen men vände sedan och gick sin väg.
Sakta går det framåt, steg för steg....
 

söndag 13 februari 2011

Nu vet vi lite mera

Nu vet vi lite mera
om kissekatten vår.
Nu vet vi var den sover
och lite vart den går.
Den sover hos vår granne
i deras ladugård.
Där får den lite värme
när kylan blir för hård.
Och grannen matar också,
där får den "Dagens Rätt".
Sen kommer den till oss
och äter sig helt mätt.
Nu hjälps vi åt vi grannar,
ser till att den mår gott.
Vi vårdar ömt och värnar
det förtroende vi fått.
Snart hoppas vi att misse
törs över tröskeln gå.
Och ta emot all värme
och trygghet den kan få.

torsdag 10 februari 2011

Var fanns du i natt?

Kattugglan hoar ute i natten,
kylan nyper i näsa och tår.
Kan inte släppa tanken på katten,
hoppas den inte utomhus går.
Spanar och söker, lockar och ropar.
Tankarna i mitt huvud sig hopar.
Hungrig och frusen och pälsen matt.
Var fanns du i natt, lilla svarta katt?

söndag 6 februari 2011

Ett vågat framsteg

Idag vågade Kolfart sticka in nosen genom springan i ytterdörren. Två gånger. I hallen stod vi båda och pratade till honom. Kolfart knaprade i sig de sista matbitarna i skålen och skyggade sedan iväg runt husknuten när en bil rusade förbi på vägen.
Tassarna sätter små späda spår i snön efter katten och vi ser dem överallt runt huset.
Lilla vän, det skulle vara så skönt att få se dig vila ihoprullad som en kanelbulle. Varm, mätt och nöjd.

tisdag 1 februari 2011

Liiite nyfiken

Kolfart syntes inte till. Matskålen stod tom på husets trappa. Husets herre gick till garaget. På väg till garaget pratade han med Kolfart ut i mörkret utifall han skulle höra. Så snart garagedörren stängts kom Kolfart runt husets knut, fram till matskålen. Katten fanns där hela tiden, någonstans i det mörka. Den satte sig ner.
Jag fyllde en skål med vatten och gick ut för att fylla på matskålen. Kolfart sprang fort bakom knuten. Jag pratade till katten hela tiden och sa: "Varsågod, lille vän! Nu finns det mat." Skymtade jag inte ett litet öra där bakom knuten? Jo, katten smög fram och vi fick ögonkontakt. Jag drog mig sakta inåt igen men lämnade dörren öppen. Pratade hela tiden. För varje steg jag tog in i huset, kom Kolfart närmare. Så stod jag innanför fönstret i hallen och tittade på katten medan den åt ur skålen. Dörren stod hela tiden öppen och katten kikade ibland med lång hals mot dörren, in i hallen. Liiite nyfiken!
När maten nästan var slut dök husets herre upp igen på väg från garaget. Kolfart hörde "faran" och sprang snabbt ut genom grindhålet. Vi stängde dörren och jag tänkte att den kommer nog inte tillbaka mer ikväll. Husets herre tyckte att jag skulle lägga en liten skvätt mat till i skålen. 1 minut senare kom Kolfart tillbaka, åt upp den resterande maten, nosade på vattenskålen och tittade på mig med en blick som sa: "Var det allt det där? Vatten?" Så gick den ut från gården igen i promenadtakt över till grannens gård. Mätt och nöjd.