Filmtajm!

Ett steg i taget

Dagens kattspaning gav lite resultat. Kolfart blev rädd i morse när jag fyllde på matskålen. Jag trodde han skulle komma tillbaka igen, men nej, inte den här gången.
Vid lunchtid. En hungrig Kolfart gick till grannen, men blev skrämd av något och sprang därifrån. Nytt försök, på väg tillbaka, skrämd igen av en fyrhjuling på vägen. Nytt försök, skrämd igen av en bil på vägen. Nytt försök, äntligen lugnt. Kolfart knaprade i sig matresterna som serverats på ett fat.
Jag väntade och spanade från fönstret. Jodå, Kolfart satte fart mot vår gård med sikte på matskålen på trappan. Jag skyndade mig ner och gläntade på dörren och ställde ytterligare en matskål innanför. Själv satte jag mig på golvet i köket.
Snart hörde jag knaprandet på torrisarna. När skålen blev tom såg jag en svart nos i dörrspringan. 'Hej, bubben', nästan viskade jag. Kolfart vädrade i luften och kände doften av blötmaten som låg i den andra skålen. Snart mumsade katten i sig den också. Inne i hallen, på dörrmattan.
När maten var slut vände den sig om tittade på mig och jag frågade om den ville komma och hälsa. Lite osäker, men nyfiken, nosade den sig lite omkring i hallen och tänkte ta steget in i köket, men hejdade sig när den såg träkatten. Inte rädd, bara avvaktande. Den tittade på mig och slickade sig om munnen, som för att tacka för maten. Så slank den ut igen genom dörren.
Vi tar det ett steg i taget.

Över tröskeln :)

Ikväll tog missen stegen över tröskeln och in i hallen, nosade runt lite i hallen och smög sedan in i rummet innanför. Där vände den om och skyndade ut genom ytterdörren igen. Jag tittade ut genom köksfönstret och vi fick ögonkontakt igen. En gång till vågade den sig fram mot ytterdörren, kikade in i hallen men vände sedan och gick sin väg.
Sakta går det framåt, steg för steg....
 

Ett vågat framsteg

Idag vågade Kolfart sticka in nosen genom springan i ytterdörren. Två gånger. I hallen stod vi båda och pratade till honom. Kolfart knaprade i sig de sista matbitarna i skålen och skyggade sedan iväg runt husknuten när en bil rusade förbi på vägen.
Tassarna sätter små späda spår i snön efter katten och vi ser dem överallt runt huset.
Lilla vän, det skulle vara så skönt att få se dig vila ihoprullad som en kanelbulle. Varm, mätt och nöjd.

Liiite nyfiken

Kolfart syntes inte till. Matskålen stod tom på husets trappa. Husets herre gick till garaget. På väg till garaget pratade han med Kolfart ut i mörkret utifall han skulle höra. Så snart garagedörren stängts kom Kolfart runt husets knut, fram till matskålen. Katten fanns där hela tiden, någonstans i det mörka. Den satte sig ner.
Jag fyllde en skål med vatten och gick ut för att fylla på matskålen. Kolfart sprang fort bakom knuten. Jag pratade till katten hela tiden och sa: "Varsågod, lille vän! Nu finns det mat." Skymtade jag inte ett litet öra där bakom knuten? Jo, katten smög fram och vi fick ögonkontakt. Jag drog mig sakta inåt igen men lämnade dörren öppen. Pratade hela tiden. För varje steg jag tog in i huset, kom Kolfart närmare. Så stod jag innanför fönstret i hallen och tittade på katten medan den åt ur skålen. Dörren stod hela tiden öppen och katten kikade ibland med lång hals mot dörren, in i hallen. Liiite nyfiken!
När maten nästan var slut dök husets herre upp igen på väg från garaget. Kolfart hörde "faran" och sprang snabbt ut genom grindhålet. Vi stängde dörren och jag tänkte att den kommer nog inte tillbaka mer ikväll. Husets herre tyckte att jag skulle lägga en liten skvätt mat till i skålen. 1 minut senare kom Kolfart tillbaka, åt upp den resterande maten, nosade på vattenskålen och tittade på mig med en blick som sa: "Var det allt det där? Vatten?" Så gick den ut från gården igen i promenadtakt över till grannens gård. Mätt och nöjd.