En skymt

I natt såg matte en skymt av missen som sätter sina spår på vår gård. Då hade den varit hos oss och gått runt vårt hus och liksom kollat in domänen. Sen hade den gått rakt över gräsmattan och förbi äppelträdet, igenom häcken och över vägen. När matte fick syn på den var den på andra sidan vägen och på väg bortåt. Den gick nertryckt och snabbt och vände på huvudet flera gånger. Matte såg att den var mörk i pälsen och hade vit haklapp.
Det har inte synats några spår på ett tag så vi vet inte om den har varit här. Nu har det kommit ny snö och då syns det tydligt. Vi hoppas att den har ett varmt hem att komma till när den har varit ute på sina nattliga promenader.

Utsikt från vårt spaningsfönster.

Tassar i snön

Vi fundilerar på vem det är som gör spår i snön på vår gård. Det är inte våra spår. Det är någon som jagar fåglar och möss hos oss och lämnar tassavtryck. Vi vill veta om det är någon misse som bor hos människor. Nu är det så kallt utomhus så om missen inte har något varmt och gott hem att bo i så måste vi hjälpa den. Vi har bett matte och husse att hålla koll där ute. Matte brukar lysa med ficklampa i mörkret ibland utifall det är en skyggis som gömmer sig under något hus eller en bil.

Randy

Oj, vilken intressant läsning matte har hittat via SVEKATT:s fäjsbooksida.
Det är Kattstallet i Åkeshov och jourmatten Johanna som berättar om skyggisen Randy http://www.kattstallet.se/kattstallet/randy.php
Berättelsen om Randy har många likheter med Maja Gräddnos och det som händer här hemma nu och där finns många bra tips om hur man kan lyckas få en skyggis att bli trygg och våga lita på människor och släppa loss goskatten.
En sak som matte fastnade speciellt för var en idé att använda en elementpensel att klappa katten med.
http://jourhem.bloggagratis.se/2009/04/24/1615795-randy-9829-penseln/
Husse får i uppdrag att trolla fram penseln ur sina diverse-jox-lådor i garaget så vi kan testa penselgos med Maja.

Från skyggis till tryggis

Att Kolfart blivit så trygg på så kort tid här hos oss kan ju bara bero på en sak. Han har bott hos och hanterats av människor förut. Hur gammal han är och hur länge han varit utan människor vet vi inte. Att han jagat möss och fågel hos oss hela vintern, sedan det blev snö, det vet vi. Redan förra vintern såg vi spår av någon katt som använde vår gård som toalett. Vi såg aldrig den men det kan ju varit Kolfart, redan då.
Vad som har hänt honom kommer vi aldrig att få veta. Grannarna har sett honom halta illa och de trodde då att han kanske blivit påkörd eller sparkad. När han kom in till oss hade han ett sår på svansen och stora pälstussar som satt runt såret. Tussarna lossnade efter några veckor inomhus och några spår av såret kan vi inte hitta. Han har inga problem att röra sig eller hoppa, men han är lite rädd om bakdelen och möjligen finns det en viss stelhet i rörelsen ibland. Kanske är det en skada som har växt ihop lite fel. 
I början låg han mest och tryckte under vevgrammofonen hela tiden. Vi kröp så nära vi kunde och pratade med honom, sträckte fram händerna och lockade och lirkade. Händer och fötter tyckte han var jättefarliga, och han kröp längs väggarna när vi rörde oss i huset. Längst in i mörkret under trappan blev hans gömsle en tid.
I mitten på januari började vi mata honom utomhus och den 25 februari kom han in. På lite drygt två månader har han sedan lärt sig att acceptera oss som matte och husse. Nu vet han vem som kommer med maten och goset. Vi kan lyfta upp honom och gosa i famnen. Han hoppar upp till oss i soffan och sängen och vi sover tillsammans. Vi får kamma och borsta pälsen och smörja hans skorviga trampdynor. Han accepterar att ha halsband. Älskar att bli kliad under frambenen och kurrar och spinner och busar precis så som katter ska göra.
Fortfarande är händer och fötter lite skrämmande ibland. Händer som kommer bakifrån och ovanifrån kan ibland vara skräckinjagande. Att sitta på huk och hålla en låg profil i närheten av Kolfart känns bäst. Bara fötter kan han nosa på och gosa med och mattes tofflor är doftmarkerade med kindbuffar, men dom frasar ibland och det skrämmer lite. Svarta strumpor kan vara skrämmande. Fötter med gympadojjor och andra hårda skor är farliga. Då kryper han längs väggarna och gömmer sig under stolar. Prassliga saker som jackor och kassar är ingen höjdare och inte heller pinglor och bollar som låter när dom rullar på golvet. Prasslet från matpåsen har han dock lärt sig känna igen. Då kommer han snabbt springande!
Nu känns han så pass trygg med oss att vi kan planera in ett besök hos veterinären inom kort. Lite träning i bilåkning skulle vi behöva göra innan vi tar den otäcka resan. Vem vet, kanske han inte har gjort annat än åkt bil i sitt tidigare liv....

Nosgos!

Trots att han gosade själv med min hand när vi sa godnatt kvällen innan, så upplevde han mig som farlig igen igår på morgonen och skyggade när jag satte fram handen.
Samma sak igår kväll när vi kom hem från jobbet. Då kröp han längs väggarna igen och gömde sig under stolar och pallar. Jag försökte mig på att komma med kam och borste men kom aldrig ens fram till honom innan han kröp iväg. Vi lät honom vara för sig själv på nedre våningen och tänkte att han kommer nog upp till oss en stund senare.
Ingen katt kom och till slut gick jag ner och hälsade på honom där han låg i den blå soffan. Då accepterade han min hand igen och jag fick klia och gosa, klia och gosa, klia och goooosa och kliiiiiia och mmmmmmmm vad det här är skööööönt..... buff och nos och buff och mera, mera.....! Jag blev svart av löspäls på min hand och Kolfart bara njöt.
En stund efter att jag lämnat honom i soffan gjorde han en liten visit hos oss på övre våningen men gick snart ner till soffan igen.
Under kvällen portionerade husse ut maten lite då och då. Ungefär en matsked per portion fördelat på två tallrikar placerade en bit ifrån varandra. Allt för att han inte ska hetsäta och kräkas och det känns som om det fungerar bättre nu. Ingen kräk på hela gårdagen.
När det var dags att säga godnatt gick jag in till honom igen. Jag chansade på att få sitta i soffan bredvid honom, och det fick jag. Jag sträckte fram handen och gosade med honom. Han körde med sitt huvud mot min hand och jag sträckte fram mitt ansikte och vi möttes nos mot nos och buffade panna mot panna.
Lycka! :)

I morse accepterade han handen och lite gos. En pannbuff fick jag också men sen var det nog.

Avvaktande tystnad

Kolfart flyttade sig så småningom från grammofonhörnet till blåa soffan igen. Jag fick tillåtelse att sitta i fåtöljen nära soffan och vi konverserade lite med ögonen. Den öppna handen fick inte komma för nära, då kunde man snart se en liten skygg och orolig blick. Jag berättade saker för Kolfart och förklarade att h*n inte behöver vara orolig.
Maten stod orörd i stort sett hela dagen men framåt kvällen har katten ätit upp torrfodret och sedan hittat vägen in till toaletten. Från toalettrummet tar man sig in under trappen till övervåningen. Där har den hittat ett gömsle så långt in man kan komma. Där har den sedan legat hela natten och hela dagen hittills.
Jag har varit dit och pratat med den flera gånger, men problemet är att jag inte tar mig in så långt. Eftersom utrymmet är så trångt och det bara finns en utväg där så känner jag mig som en stor och skrämmande gigant när jag närmar mig katten och jag är rädd att den blir rädd för oss istället.
Den ligger nu under nedersta trappsteget och vi måste använda trappan. Trappan knarrar.
Jag behöver köra tvättmaskinen som står inne i toalettrummet, men den kommer ju att skrämma katten oerhört med sitt väsen, så jag väntar och hoppas att Kolfart snart tar sig ut därifrån.
Snart vill vi använda duschen också.