Avvaktande tystnad

Kolfart flyttade sig så småningom från grammofonhörnet till blåa soffan igen. Jag fick tillåtelse att sitta i fåtöljen nära soffan och vi konverserade lite med ögonen. Den öppna handen fick inte komma för nära, då kunde man snart se en liten skygg och orolig blick. Jag berättade saker för Kolfart och förklarade att h*n inte behöver vara orolig.
Maten stod orörd i stort sett hela dagen men framåt kvällen har katten ätit upp torrfodret och sedan hittat vägen in till toaletten. Från toalettrummet tar man sig in under trappen till övervåningen. Där har den hittat ett gömsle så långt in man kan komma. Där har den sedan legat hela natten och hela dagen hittills.
Jag har varit dit och pratat med den flera gånger, men problemet är att jag inte tar mig in så långt. Eftersom utrymmet är så trångt och det bara finns en utväg där så känner jag mig som en stor och skrämmande gigant när jag närmar mig katten och jag är rädd att den blir rädd för oss istället.
Den ligger nu under nedersta trappsteget och vi måste använda trappan. Trappan knarrar.
Jag behöver köra tvättmaskinen som står inne i toalettrummet, men den kommer ju att skrämma katten oerhört med sitt väsen, så jag väntar och hoppas att Kolfart snart tar sig ut därifrån.
Snart vill vi använda duschen också.