Idag när matte och jag tog en promenad fick jag nästan närkontakt med en fjäderkotlettbäbis. Mamma fjäderkotlett hoppade omkring i ett träd och tjattrade så öronen nästan fladdrade av. Jag ville ju bara gå fram och hälsa, som den väluppfostrade kissemiss jag är. Hon snattrade nå't om att jag skulle låta hennes bäbis vara i fred och inte äta upp den.... Pälsresande! Som om jag någonsin skulle ha ens tänkt tanken....
(*nom-nom-nom*). Matte höll kopplet så kort så jag nådde inte att räcka fram tassen och hälsa ordentligt heller. Ohyfsat tycker jag!
 |
| Hej lilla fjäderkotlett, kom till farbror Kolfart.... |
När jag ett ögonblick vände mig mot matte för att be henne lätta på det korta kopplet så passade fjäderkotletten på att hoppa iväg längre bort. Jag tänkte sedan
genskjuta.... eeh ...gå och möta den från det andra hållet så jag gick runt huset men när jag kom dit hade den hoppat iväg in i skogen. Inne i skogen började den bråka med en med en liten hackspettunge. Det här måste jag reda ut tänkte jag och stegade raskt efter med matte i snöret. Det räckte med att jag stirrade stint på dom så slutade dom genast. Vilken makt man har! Den lilla hackspetten satte sig på en smal tall alldeles framför och lekte lite tittut med mig.
"Nu syns jag - nu syns jag inte - nu syns jag". Sicken retsticka! Men...när matte drog fram blixtapparaten blev den rädd och flaxade iväg.