Nu är det gjort... första delen

På väg in i buren

Bilresan hemifrån till veterinären gick jättebra! Vi sprayade Feliway både i buren och i bilen. Jag täckte buren så det blev lite mörkt åt honom. Kolfart blev lite orolig när vi började rulla och "bäddade" lite åt sig i buren. Sen rullade han ihop sig och låg stilla resten av resan och sa inte ett jam. Vi behövde inte stanna en enda gång. Vår testresa igår hade nog sin inverkan och Feliway gjorde nog det hela ännu bättre. Hos veterinären hade jag väntat mig att vi skulle få vara med eller vänta under operationen och sedan ta med honom hem direkt. Så funkade det på 80-talet när jag kastrerade Simon. Men inte nu.
Vi fick lämna Kolfart och åka hem i tre timmar. Vilket tomrum det blev i mitt hjärta.... En lättnad men samtidigt ett tomrum. Jag hade målat upp bilden av en kräkande, halvt förlamad misse som kissar på sig och vinglar omkring men den bara försvann i ett nafs när vi fick lämna honom. Sköterskan kollade om han var chippad, vilket han inte var. Hon kollade hans öron och sa att han troligen hade skabb och att de skulle behandla honom för det också.

Blått öra

Vi halvsex tiden på kvällen åkte vi alltså tillbaka och hämtade vår lille vän. Det var ett sömnigt litet lakritstroll som låg i buren. Veterinären var jättegullig och berättade vad de gjort och hur vi skulle ta hand om honom på bästa sätt när vi kom hem. Hon förklarade att de hade ID-märkt honom och att det var därför hans öra var blått. Det blåa kommer att trilla av om några dagar och siffrorna kommer att träda fram. Jag hade egentligen tänkt mig en chipmärkning, men det måste ha blivit något missförstånd där. Nu är han i alla fall ID-märkt så att det syns att han äger några tvåbeningar.

Någon skabb hade han inte (precis som jag trodde), men han var smutsig i öronen så dom hade gjort ren honom ordentligt. Vaccinering och kastrering hade gått bara bra och båda kulorna fanns på plats.

Bilresan hem gick hur bra som helst. Han somnade i buren och vaknade först när vi började röra på oss för att stiga ur. Vi öppnade hans fängelse och släppte ut honom i hallen. Det tog en liten stund innan han fattade att benen inte bar honom. Han tippade omkull några gånger men reste sig upp igen. Promenerade omkring som Bambi på hal is, vinglade och föll. På mattan i hallen vilade han med nosen rakt ner i golvet. Jag tror nästan att han höll balansen så, med nosen. Han låg där en lång stund, kanske somnade han igen. Efter en stund kvicknade han till igen och började resa sig upp. På väg till kattlådan vinglade han omkull några gånger, men husse stöttade honom lite och han satte sig i lådan och kissade länge. Det kändes som det var efterlängtat och vi berömde honom för att var så duktig. Så vinglade han tillbaka till mattan i hallen och somnade där med nosen i golvet. Vi lät honom ligga där i fred.

Med nosen i golvet